när långa nätter inte gör som man vill
och när det känns som om vartenda frågande ord drar oss närmare stupet. när gränserna blir grumliga och varenda rättmätig önskan ses som tjat. när man vill lita på moralen hos sitt eget kön och ändå inte kan tillräckligt. när man är fast här.
captain obvious
när jag satt på tåget i måndags insåg jag att sloganen (?!?) Luonnollisesti-VR!, faktiskt stämmer. klart att det är ekologiskt och naturvänligt med tåg som antingen saknar bromsar eller inte rör sig framåt alls.
information om min dag och hur jävla retarded jag känner mig (ursäkta svärordet)
dagen då man borde åka pulka och äta fastlagsbullar. dagen då telefonsamtal till studenthälsovården resulterar i 38 pers i telefonkö. dagen då tänderna ilar som fan och all världens värktabletter inte hjälper. dagen då skolhälsovårdaren ringer och berättar att hon kan fixa mina öron om ett dygn och man droppar öronen så man är fullkomligt döv i flera timmar.
och jag ville bara få det sagt
dra åt helvete.
bitch, please
jaha, pikkulaskiainen. ska hoppa i min ROSA! halare o bege mig till E & A. hejhejhej. (ps. känns som det mest vettiga jag gjort idag var att spana halare me snyggare färger än min. och tandvärken förstås.)
Jag kan ha glömt din vaksamhet, jag söker inte mer än sympati [Eller jo det gör jag visst]
ni vet det där barnprogrammet som gick på svt1 för ett par år sedan? häxan surtant alltså. skulle jag spelat den rollen idag skulle serien stämplas K18 på grund av våldsamma scener och skottlossning.
i might wanna return
tisdagen 7 februari var dagen då jag hade vårfeelis i ett par timmar, och satt i korridoren/trappuppgången på en sten å solade. tänkte att jag skulle prova skriva ett blogginlägg. det var 8 h sedan.
känns extra svårt att börja skriva igen nu, för långt uppehåll. för mycket att berätta kombinerat med före lite tid fungerar inte så bra.
testing. testing. testing. testing.
